TACK...

...alla ni som hör av er och stöttar! Det är, som jag tidigare nämnt, sådant som gör att man orkar dra runt lasset.
Igår talade jag med familjerätten och kvinnan där blev mycket upprörd över det sätt mitt ex behandlar sin dotter. Barn skall ALDRIG behöva gå smutsiga ärenden.
Hon föreslog att jag går till TR och begär att umgänget skall dras in.
Jag förklarade dock att jag ser ett problem i att inte ha några bevis. Min lilla snöflinga berättar ju själv, men ändå..

I grund och botten känner jag att snöflingan behöver sin pappa, men varför kan ingen få honom att inse att han skadar henne med sina idiotiska kommentarer.
Om jag kunde återge den min hon hade när hon skulle säga till mamma att hon är en nolla...

För ett par månader sedan stod jag och samtalade med en granne. Snöflingan kom då fram och sade till grannen; "- Min pappa har en fotboja. Pappa säger att mamma ljuger".
Nu visste grannen redan om en del av vad som hänt, men ändå!

Ett problem med allt som händer är att man, i detalj, skall komma ihåg allt om man måste använda sig av det. Min hjärna är så trött på allt detta, så den orkar inte jobba med eländet.

Att gång på gång ha blivit kränkt av exet, och att det inte leder någon vart, det tär på krafterna.
Nu är det dock mycket lugnare, det vill jag erkänna. Men jag kan aldrig koppla av riktigt, ens när det är lugnt. Jag vet nämligen att det alltid är en tidsfråga innan det kommer något nytt!
Nog om detta denna gång!

Min lilla snöflinga sitter just nu och "spelar" "SjörövarFabbe" på piano. Inte helt rätt alla gånger...
Hon är den mest fantastiska lilla skapelse som finns. Jag är lyckligt lottad trots allt!!!