Livet....

...är kanske något man tar för givet alltför ofta. Men så händer saker, som får en att stanna upp och fundera.

Den 1/12 gick min kollega bort. Jag har nämnt honom tidigare. Han fick på valborg i år, reda på att han hade lungcancer och ungefär ett år kvar att leva. Han fick göra bokslut kan man säga. Jag var och hälsade på honom ett par veckor innan han somnade in. Han hade klagat på huvudvärk och då han skulle in och få sin morfindos justerad hittade man tumörer i hela huvudet. Det blev inget annat än hospice. Slutstationen. Jag vet ett flertal kollegor som inte förmådde sig att hälsa på honom eftersom de ville "komma ihåg honom som han var".. Tänk att veta att du lever på lånad tid. Det finns ingen väg tillbaka, och så sviker de som velat kalla sig vänner. Hur skulle man må. Oavsett hur man själv mår av att se någon vara dödssjuk, så kan man ju knappast förvärra situationen för den personen, eller..?
För mig handlar det om respekt för en medmänniska.
Igår torsdag var det begravning. En väldigt vacker begravning vill jag säga. I inledningen spelades "Mio min mio" vilket är en av mina absoluta favoritmusikstycken. I den stora sorgen så kunde man ändå känna att det var en vacker avslutning för honom.

Jag har inte haft någon inspiration under hösten när det gäller bloggen. Kanske behöver jag lite peppning för att komma igång igen.
Min lilla snöflinga tillbringar julen hos pappsen i år så det blir lite vemodigt. Själv får jag vara med Prinsen. Längtar efter första skinksmörgåsen som jag beräknar ha klar ca 01.00 på natten mot julafton. Det finns ingenting som går upp mot traditioner.
Inför nyår åker vi som vanligt (iallafall för tredje gången) till Helsingfors och är tillbaka på söndag. Det är underbart att jag och Prinsen hunnit skaffa oss en liten tradition. Det är en sådan mysig resa för oss med finhytt, champagnefrukostar och skaldjursbuffé.

Får se om jag kommer igång med skrivandet nu!
God Jul go´vänner!!