Brottsoffer...

Jag hade just avslutat ännu en utbildningsdag, rest mig upp efter den mentala/muskulära avslappningsövning vi har sista halvtimmen på dagen.
Då ringer telefonen.
Det visar sig vara en från frivården.

Han berättade att mitt ex nu skulle få sin dom verkställd. Han hade dock ansökt om s.k fotboja och eftersom han fyller alla krieterier för detta så kommer han att få det. Han kan ju dessutom sköta sitt jobb då..!!!!!!!
Finns det någon därute som förstår vilket slag detta är mot mig?

VEM ÄR DET MAN VÄLJER ATT SKYDDA?

Under ca två års tid gjorde han livet till ett helvete för mig. Jag känner mig inte längre trygg i mig själv, jag kan inte somna med ansiktet vänt från sovrumsdörren, jag är livrädd att något skall hända mig, att HAN skall lyckas med det han vill för då kommer jag att raderas ut från min dotters liv.
Då kommer ingen att berätta för henne om mig, om hur mycket jag älskar henne och hur rädd jag är om hennes lilla uppenbarelse.
Hna har skapat ärr i min själ som aldrig kommer att gå bort. Jag kan bara lära mig att leva med dem!
Men HONOM tycker samhället synd om. Han har ju ett jobb så man skall inte förstöra mer för honom. Man skall inte slänga in honom på en anstalt för han har ju ett bra hem och sin status. Då kan man ju passa på att tjäna lite pengar på att låta honom vara hemma istället.

"Men... Det är ju som en husarrest förstår du, han får ju bara vara hemma och därifrån enbart ta sig till jobbet där en chef skall ta emot honom. Och sedan får han ju BARA vara ute själv två timmar om dagen"....

Tror jag det. Han måste ju få vara ifred någonstans om han skall fortsätta skicka sina SMS till mig!
Jag önskar att jag hade talets gåva, samt orken att berätta för världen vilken ONDSINT människa som döljer sig bakom fasaden.
Ibland är det som om jag drömt allt.
Jag råkade säga det till min syster en dag.
Hon tittade på mig med en mycket talande blick och sade; -" Jaa, du kanske kan tro det, men JAG vet vad jag har upplevt".

En natt ringde jag till henne från min mobil. Mitt ex var galen och jag ville bara att hon skulle "vara med mig" om något hände.
Hon berättade i tinget om vilken fasa hon upplevde och att hon trodde att något skulle hända mig.

Hon påminde mig även om vår resa ner från norrland efter att ha hämtat älgkött. Detta var bara några veckor efter jag flytt från honom.
Han var så vidrig i telefonen och jävlades med mig under nästan en timme. Till slut sade jag till min syster att köra mig någonstans där jag kunde ställa mig framför ett tåg.. Jag orkade inte längre.

Han har gjort mig så stressad att min hjärna bokstavligen "kliar". Jag har velat slå mig själv i huvudet för att få slut på denna klåda, känt att jag varit nära TOTALT sammanbrott.

Under den utbildning jag nu går håller vi på med stress och krishantering, lite psykologi mm.
När vi pratar om olika situationer så ser jag att förhållandet jag klev ur var helt sjukt.

Jag vet inte om jag idag levt om jag inte lämnat honom. Han hyser en sådan stark längtan efter att se mig död och hade han inte åstadkommit något så hade jag själv tagit slut.
Detta är inget man säger för att vara någon sorts martyr. Det är något jag skäms över. HUR kunde jag hamna i detta, jag som är så stark i mig själv, som är så duktig och med tanke på det yrke jag har?
HUR?

Nu skall jag leva med vetskapen om att det han gjort inte är så farligt. Han kan få lite "mildare" behandling än att sitta av de TRE månader som han faktiskt blivit dömd till.