HAGAMANNEN, DET LILLA ÄCKLET, ÄR TAGEN AV POLISEN I UMEÅ!!!!!!!!!
GRATTIS ALLA KVINNOR I UMEÅ, NI HAR FÅTT FRIHETEN ÅTER!!!!!

Jaha..!
Tänk att man låtit utsätta sig för förnedringen igen...
När jag var klar med min yrkesutbildning i början av nittiotalet så lovade jag mig själv att aldrig sätta mig í skolbänken igen.
Jag hör till kategorin människor som har en otrolig prestationsångest och som ställer höga krav på mig själv och STÄNDIGT är övertygad om att jag får totaltilt på kommande skrivningar.
Jag har faktiskt aldrig ens varit i närheten av att missa en tenta så jag förstår inte var oron kommer ifrån men, iallafall...

Nu har jag gått en utbildning under två veckor och idag var det dags igen...PROV!
Sitter och väntar på att instruktörerna skall komma så vi får gå igenom eländet!!!

10 seconds and counting....

26/3

Tänk vad barn är klarsynta. Och verbala!

"Out of the blue" kom jag på en kommentar som min lilla snöflinga sade för nästan ett år sedan.
Vi var ute och gick och passerade en massa kråkor som satt och tittade. Snöflingan utbrast då;

"-Mamma titta, alla pippar", varpå ett antal förbipasserande fundersamt höjde på sina ögonbryn!!!
Logik;
En pippi, flera pippar!

Vad tror man?

Lilla P

25/3 Idag är en bra dag! Det är så man skall börja sin dag... Genom att tänka så. Jag har börjat arbeta ganska mycket med mental träning och det är något som verkligen kan stärka en. Att sätta på en cd-skiva med mental/muskulär avslappning är en otroligt bra metod för att lära sig att koppla av. Under min graviditet var jag oerhört stressad. Dels hade jag redan problem med den svartsjuka som mitt ex uppvisade men min lägenhet som var till försäljning uppe i norrland, visade sig vara fuktskadad, och för att lägga på ytterligare en stressfaktor rådde anställningsstopp i Stockholm i den branch jag jobbar i. Till detta kan även läggas att jag hade foglossningsbekymmer. Iallafall...(lätt att hamna i det tråkiga!!!!) Jag fick en cd med mental/muskulär avslappning som var ca 15 min. De första 2-3 gångerna jag lyssnade på den så började kroppen bokstavligen att klia! Jag KUNDE inte ligga still. Det tog ca 1 min innan jag var tvungen att röra på mig, började tänka på alla problem och så vidare. Men jag höll fast vid skivan och så småningom började jag verkligen att lyssna på den och kände ett otroligt inre lugn efter att den avslutats! När jag hör mig själv så tycker jag nog att jag låter lite "psycic", men det är otroligt vilken hjälp man kan få av detta! REKOMMENDERAS!!! Har idag krigat med alla Svenssons på nya Plantagen i Barkarby. Att gå och titta på alla växter där är nämligen också otroligt avkopplande. Själv har jag näst intill en djungel hemma så jag FÅR inte köpa fler växter! En liten anekdot om detta; För flera år sedan, då jag bodde norrut, hade jag två väninnor som kom på "partybesök" från Stockholm. Tre crazy brudar som skulle ut och göra sta´n osäker. Vid 01.00-snåret är min ena väninna på väg till min bostad, först hem av alla. Hon passerar soprummet och konstaterar, inte helt nykter, att någon slängt ut en torr kvist från en lägenhet, men inte bemödat sig med att öppna soprummet. Någon timme senare rumlar jag hemåt, glad i hågen. Döm om min förvånig så ser jag hur en hemsk människa kastat ut sin lilla Yucca-palm (med två och ett halvt blad) mitt i smällkalla vinternatten... Jösses... Vad göra? Döm om min väninnas förvåning då hon på morgonen insåg att jag dragit in det lilla livet i mitt kök. JAG KAN INTE SLÄNGA VÄXTER! Kan idag meddela att min lilla vän fortfarande lever och har några fler blad nu! Så kan det gå!

J

Brottsoffer...

Jag hade just avslutat ännu en utbildningsdag, rest mig upp efter den mentala/muskulära avslappningsövning vi har sista halvtimmen på dagen.
Då ringer telefonen.
Det visar sig vara en från frivården.

Han berättade att mitt ex nu skulle få sin dom verkställd. Han hade dock ansökt om s.k fotboja och eftersom han fyller alla krieterier för detta så kommer han att få det. Han kan ju dessutom sköta sitt jobb då..!!!!!!!
Finns det någon därute som förstår vilket slag detta är mot mig?

VEM ÄR DET MAN VÄLJER ATT SKYDDA?

Under ca två års tid gjorde han livet till ett helvete för mig. Jag känner mig inte längre trygg i mig själv, jag kan inte somna med ansiktet vänt från sovrumsdörren, jag är livrädd att något skall hända mig, att HAN skall lyckas med det han vill för då kommer jag att raderas ut från min dotters liv.
Då kommer ingen att berätta för henne om mig, om hur mycket jag älskar henne och hur rädd jag är om hennes lilla uppenbarelse.
Hna har skapat ärr i min själ som aldrig kommer att gå bort. Jag kan bara lära mig att leva med dem!
Men HONOM tycker samhället synd om. Han har ju ett jobb så man skall inte förstöra mer för honom. Man skall inte slänga in honom på en anstalt för han har ju ett bra hem och sin status. Då kan man ju passa på att tjäna lite pengar på att låta honom vara hemma istället.

"Men... Det är ju som en husarrest förstår du, han får ju bara vara hemma och därifrån enbart ta sig till jobbet där en chef skall ta emot honom. Och sedan får han ju BARA vara ute själv två timmar om dagen"....

Tror jag det. Han måste ju få vara ifred någonstans om han skall fortsätta skicka sina SMS till mig!
Jag önskar att jag hade talets gåva, samt orken att berätta för världen vilken ONDSINT människa som döljer sig bakom fasaden.
Ibland är det som om jag drömt allt.
Jag råkade säga det till min syster en dag.
Hon tittade på mig med en mycket talande blick och sade; -" Jaa, du kanske kan tro det, men JAG vet vad jag har upplevt".

En natt ringde jag till henne från min mobil. Mitt ex var galen och jag ville bara att hon skulle "vara med mig" om något hände.
Hon berättade i tinget om vilken fasa hon upplevde och att hon trodde att något skulle hända mig.

Hon påminde mig även om vår resa ner från norrland efter att ha hämtat älgkött. Detta var bara några veckor efter jag flytt från honom.
Han var så vidrig i telefonen och jävlades med mig under nästan en timme. Till slut sade jag till min syster att köra mig någonstans där jag kunde ställa mig framför ett tåg.. Jag orkade inte längre.

Han har gjort mig så stressad att min hjärna bokstavligen "kliar". Jag har velat slå mig själv i huvudet för att få slut på denna klåda, känt att jag varit nära TOTALT sammanbrott.

Under den utbildning jag nu går håller vi på med stress och krishantering, lite psykologi mm.
När vi pratar om olika situationer så ser jag att förhållandet jag klev ur var helt sjukt.

Jag vet inte om jag idag levt om jag inte lämnat honom. Han hyser en sådan stark längtan efter att se mig död och hade han inte åstadkommit något så hade jag själv tagit slut.
Detta är inget man säger för att vara någon sorts martyr. Det är något jag skäms över. HUR kunde jag hamna i detta, jag som är så stark i mig själv, som är så duktig och med tanke på det yrke jag har?
HUR?

Nu skall jag leva med vetskapen om att det han gjort inte är så farligt. Han kan få lite "mildare" behandling än att sitta av de TRE månader som han faktiskt blivit dömd till.

19/3

Våren tvekar....
Det har varit både snöoväder och solsken idag! Märkligt!

Sitter i min ensamhet och funderar över livet. Min lilla snöflinga är hos sin pappa och jag har "som vanligt" halva själen borta då.
Men samtidigt vet jag att jag måste passa på att njuta av min lediga, egna tid. Dagarna är så hektiska annars så det är nödvändigt för kropp och själ att andas ut emellanåt!

Jag undrar om någon tänker tala om för mig när mitt ex åker in..?

Märkligt hur man, som målsägande/brottsoffer, får känslan av att vara den "jobbiga" i rättsmaskineriet.
Det är ju så viktigt att tillvarataga den misstänktes rättigheter och att den misstänktes integritet skall skyddas. Men vem farao hjälper mig nu?

Jag håller på att gå sönder emellanåt över den stress och press jag känner över min situation.
Jag kan inte göra så mycket åt det hela, utan bara streta på och hoppas på att inte alltför mycket otur drabbar mig.

Jag känner att jag förändrats på många sätt.
Saker som jag förut skulle ha tagit illa vid mig av ser jag nu som bagateller och rycker på axlarna åt. Det kan ses som att man har blivit starkare, men samtidigt känns det som om jag varje dag närmar mig någon form av sammanbrott.
Mitt ex har svurit på att göra livet så djävligt som han bara kan för mig. Han har sagt att han inte ger sig förräns jag hamnar på hispan, att jag skall "falla som en fura".
Det är vidrigt att leva i en värld när man vet att det finns någon som BARA vill en illa. Att man skall dö.
Häromdagen kom ett SMS som avslutades " Om du bara visste vad jag helst av allt önskar".
Det vet jag. Han vill se mig död.
Jag förstår inte.
Hur kan JAG orsaka så mycket hat i honom?
Han tvingade ju bort mig från honom. Han gav mig ju inget val!!

Det tär på krafterna.

Kram
Lilla P

16/3
Tillbaka!
Ännu en underbar dag ute! Solen skiner och det är ett par plusgrader som gör sitt bästa för att tränga tillbaka snön!
Häromdagen kom min lilla snöflinga med en underbar kommentar...
Vi var ute och gick på kvällen och det var kallt!
Helt plötsligt säger hon;
"- Mamma, det är kallt ute!"
Jag svarade "-Mmmm" varpå det var tyst någon sekund innan hon lugnt och sakligt konstaterade; "- Säkert 4 meter..."
Vad säger man!

Gör mitt bästa för att klara av de vidriga samtalen samt SMS:en som kommer från mitt ex.
Varför fortsätta höra av sig till den man säger sig hata? Jag har valt att fortsätta mitt liv och man kan ju undra varför han inte gör likadant. Allrahelst eftersom han ju bor ihop med en ny kvinna.
Tanken slår mig hur hon skulle reagera om hon visste hur mycket tid han lägger ner på att höra av sig till mig...

Det känns tragiskt att hon riskerar att hamna i samma sits som jag gjorde, men jag inser att jag inte kan göra något åt det. Vem lyssnar på sin "älskades" ex?
Jag kan inte tänka mig att mitt ex delat med sig av förundersökningen till så värst många. Det tror jag till och med att han skulle tycka var pinsam läsning.
Han är dock mycket verbal, charmerande och övertygande, så han kan säkert PRATA omkull många.

Då min lilla dotter var liten umgicks jag med en "mammagrupp". Två av de ursprungliga fyra mammorna har jag kontakt med. Dessa har med egna ögon sett vad mitt ex höll på med, och har tagit avstånd. En av de andra är så "imponerad" över vem mitt ex är, så hon föredrog att ha kvar att honom som vän till sin familj. Men hon var noga med att förklara runt om att "hon inte tog någons parti".

Det är i kristider man ser vilka vänner man har, eller hur?

Något som är väldigt jobbigt just nu är det här med ekonomin. När jag flydde från mitt ex, vägrade han mig att röra dotterns saker, kläder och möbler. Inte ens allt mitt egna gods fick jag ta med.
Eftersom han inte var intresserad av bodelning, så hade jag inte själv råd att ta tag i det eftersom det går på några tusen.

Han har sagt till mig och till andra att han skall jävlas med mig ekonomiskt.
Då jag flydde till min syster, vägrade han hjälpa till med transporterna av vår dotter.
De resor jag tvingades göra från min syster på norra sidan stan, till min dotters dagis på södra sidan och därefter till mitt jobb norr om stan igen innebar tur och retur ca 27 mils körning. Jag fick ibland kompa ut tidigare för att hinna hämta henne själv om hon skulle vara hos mig.
Dessa hysteriska resor gjorde att min bensinnota snabbt skenade iväg och låg på en 7.000:-. Detta betalar jag av på och kommer aldrig ner på noll igen...

Han vägrade skriva på en flyttanmälan även då rätten beslutade att hon skulle bo med mig, vilket innebar att jag inte kunde söka dagisplats i hennes hemkommun.

Det beslutades att jag skulle få ensam vårdnad och att han skulle ha umgängesrätt varannan helg samt två gånger två veckor på sommaren. Hans underhållsbidrag sattes till 1173:-.

Nu har han bett Försäkringskassan räkna om bidraget, med hänsyn till hans umgänge, vilket innebär att jag får 900:- istället.

Huset vi bodde i var hans. Mycket av det jag hade ville han att jag skulle slänga eller sälja (naturligtvis för en spottstyver) eftersom han ville vi skulle köpa nytt, eller eftersom han "redan hade en sådan"...
Jag ville hjälpa till med boendekostnaden och betalade, så långt det var möjligt, halva kostnaden , dvs ca 4000:- i månaden. Till detta lade vi 1500:- /mån i mat vardera (vilket även bekostade mat till hans två tidigare barn då dessa var där).
Då kan man ta i beaktande att jag ju var barnledig vilket innebar ett lönebortfall på ca 5-6000:- i månaden. Med de utgifter jag hade gick jag plus minus noll, medan han skröt om sina inkomster på emellanåt uppemot 50-60.000:-/månaden.

Han skriker om hur han "betalar mitt liv" där jag nu bor. Jag har så fruktansvärt svårt att få det hela att gå runt så jag har ångest.
Jag jobbar heltid vilket innebär en otrolig stress eftersom jag har långt till jobbet. På dagpassen går jag upp 05.15. Jag lämnar min dotter på dagis så fort de öppnar. Åker mina 5 mil till jobbet och stressar sedan hem för att hinna hämta henne innan de stänger.

Även om jag hade förtur i kön, så fanns det inga hyresrätter till mig då jag flyttade. Jag fick köpa en bostadsrätt med min familjs hjälp vilket är svindyrt men trots allt är en sorts trygghet.
Mitt ex betalar inte dagisavgift. Han betalade inte blöjor till dagis då hon behövde detta. Han betalar ingenting extra och tror alltså att 900:- i månaden innebär att han "betalar mitt liv"...

Jag har inte rätt till bostadbidrag. Jag har inte heller rätt till soc.bidrag. HUR skall man överleva?
Jag har frågat försäkringskassan om man kanske skall börja "sälja sig". Skall detta vara ett alternativ?

Vilka får hjälp? Och varför?
Varför skall mitt ex "skyddas" och inte jag, som har vårdnaden om vårat barn?

Någon som kan ge en bra förklaring?

Kram
"Lilla P"

13/3.
Vilken tur att det finns dagar som denna! Solen skiner , det är massor av snö ute samt några minusgrader!
Det är så mycket lättare att se livets fördelar då, eller hur?

Min älskade lilla snöflinga har fyllt 3 år. Tänk vad tiden går fort!

Vi var på ett första tandläkarbesök för några dagar sedan. BLev så ledsen då tandhygienisten sade att hennes tänder var dåligt borstade. Hon hade då spenderat de senaste 5 dagarna hos sin pappa.
Orolig som jag var, skickade jag ett mail där jag berättade om besöket. Jag vet att vår dotter får äta massor av godis då hon är hos honom och därför vädjade jag till honom att tänka på hennes tandhygien.

Det är ju så härligt med barn för de lär sig ju av vad vi gör. Min lill snöflinga älskar att äta grönsaker och att få morotsstänger till helgmys, med dip, är guld värt... Hon frågar aldrig efter godis hos mig eftersom hon vet att det inget finns att få.

Hennes pappas reaktion på mailet var att ringa och på det min dotter sade så vittnade det om att han sade att hon skulle få massor av godis och glass samt saft och kakor vid nästa besök...! Vad gör man?

Jag undrar ofta hur det kom sig att JAG kunde falla för denna människa.
Han är genuint elak, och verkar njuta av att ställa till ett helvete för mig.

Jag önskar att jag kunde bli förbannad. Men när jag ser honom så ser jag också min dotter. Att hata honom vore väl nästan som att hata en del av min dotter...Eller?

Kram
"Lilla P"

Jasså, ännu en blogg har dykt upp?
Fast den här gången kommer den från en riktig novis. Har inte en aning om vad jag håller på med, men tänkte att den skulle få tjäna som en dagbok iallafall.
Jag har de senaste åren upplevt lite av ett helvete och kommer att vräka ur mig lite av detta. Den som är intresserad får lyssna och vara bollplank!

Det jag upplevt är inte unikt. Som så många andra, kvinnor OCH män, har jag levt med en människa som gjort sitt bästa för att trampa ner mig och sprida hat och förstämning eftersom jag inte fullt ut format mig efter den mall som var lämplig...

Vi träffades för några år sedan, jag bodde då i en norrländsk stad och han befann sig tillfälligt i samma stad, på jobb.

Jag lät mig faktsikt inte imponeras på en gång då han kopplade på charmen, den där kvällen i baren. Crazy som jag är stod jag med min lättöl då han, av sin kompis introducerades. Men hur det nu var så började vi pratas vid. Han kom till slut med en sådan där enormt gullig kommentar så det gick inte att gå iväg... Vi inledde ett förhållande och han berättade att han höll på att separera från sin sambo. Jag var singel så det var "all set to go" liksom.

(Så här i efterhand förstår jag att då hans förhållande börjat bli dåliga, inleder han nya med nya kvinnor och "glider" över i detta innan han avslutat det tidigare)

Jag, som tidigare aldrig funderat över barn, började faktiskt fundera i de banorna och då jag tog upp detta log han och sade att han gärna kunde tänka sig fler barn...
Lite väl tidigt dock föll det sig så att jag blev gravid.. Stora flyttlasset gick söderut och vi skulle bilda familj.

Tidigt kom dock orosmolnen. Han var oerhört svartsjuk på mina ex. Han skällde på mig då jag hälsade på mina kompisar från förorten där jag vuxit upp och bott innan jag flyttat till norrland. Till slut passade jag på att göra det då han jobbade och om han "kom på mig" sade han att jag smet iväg för att träffa gamla ex. Jag förstod ingenting. Förtvivlad satt jag med ett nyfött barn och drömde om familjelivet men fick insinuationer kastade på mig att jag hoppade i säng till höger o vänster.
Det blev familjerådgivning och därifrån hänvisades han till terapi för svartsjukan.

Jag insåg att det inte skulle hålla. Han var oerhört kontrollerande. Kallade mig hora, fittsmälla och andra kränkande ord samt anklagade mig för att ha en massa knullkompisar överallt!

HUR kan man stanna i ett sådant förhållande?

Han började bli våldsam och slog krokben, hotade med sparkar och sade att om jag lämnade honom skulle han aldrig befatta sig med sitt barn igen. Detta ändrade sig emellanåt till att han skulle se till att jag aldrig skulle få se min dotter för han skulle säga att jag var alkoholist, att jag misshandlade henne osv. Han skulle dessutom anmäla mig för egenmäktighet med barn om jag tog henne med mig.

KAN man lämna sitt barn? NEJ!

Vid ett tillfälle då vi alla satt i bilen, styrde han plötsligt bilen mot ett betongfundament(bropelare) och sade att han skulle köra ihjäl oss.
I sista stund styrde han tillbaka och jag har inte så stort minne av resten av den resan.
Jag var dock övertygad om att jag och min dotter nu skulle dö.

Det lugnade sig. Jag ville så otroligt gärna ha min familj.

VAD är det som gör att man stannar?

Då ville jag mitt barns bästa, men det visade sig snart att mitt barns bästa var att lämna hennes far. Att fly för sitt liv.

Sista natten hemma var en mardröm. "Han hade sådan lusta att dräpa mig". Tidigare hade jag fått höra att det var "så lätt att bli prejad av vägen" eller att få sönderskurna däck på sitt fordon.
Jag flydde, liksom jag gjort två gånger tidigare. Men nu skulle det bli för gott. Jag hoppades att han skulle lugna ner sig eftersom han nu skulle slippa den kvinna som han tydligen hatade så mycket.
Hoten fortsatte.
Jag bad hans syskon om hjälp, han fortsatte.
Han träffade en ny efter tre dagar, han fortsatte.
Jag talade med hans chef, han fortsatte.
Till slut anmälde jag honom men han fortsatte trots detta.
Det blev besöksförbud och han lugnade sig lite med sina hot, men fortsatte att djävlas via vår dotter som han hade varannan helg.

Han dömdes i TR och även i HR. När nu besöksförbudet hävts har han återigen hotat mig.
Hoten är dock så subtila att det inte är glasklart vad han menar.

Han gör allt för att djävlas ekonomisk med mig. Han betalar en bråkdel av allt omkring vår dotter.
Då jag lämnade honom fick jag inte röra något som var hennes, vare sig kläder, möbler eller leksaker.
Jag fick inte ens ta med allt mitt...
Mina smycken "försvann" och dök upp på den nya kvinnan.

När jag har mailat honom angående saker som rör vår dotter, får jag vidriga svar som gör mig nedstämd.

Det jag finner mest tragiskt är att hans hat mot mig faktsikt påverkar vår dotter. Trots att jag aldrig säger ett ont ord om honom i hennes närhet och att jag försöker att inte visa när jag är ledsen så ser hon på mig ibland.
Jag tröstar mig med att hon en dag, då hon är vuxen nog att ta del, kommer att få läsa förundersökningen och då bilda sin egen uppfattning om vad som hände mellan hennes föräldrar.

Jag bär på så mycket sorg över det som hänt.
Det skom skulle bli en sådan lycka blev till ett helvete.
Jag, som av många ses som stark och tuff, förvandlades till en mes.
Vad som också är jobbigt är att jag fruktar för min egen säkerhet. Jag har alltid uppskattat mitt hem men är nu rädd då jag är ensam. Jag kan inte somna om jag ligger vänd från sovrumsdörren. Jag måste ha blicken mot dörren ifall jag inte hör om någon tar sig in.

Hur lagar man sig själv?

Jag vet idag att jag gjort det rätta. Det jag nu har framför mig är vandringen tillbaka. Jag måste vara stark för min dotter, min egen lilla snöflinga som tittar på mig med sina blåa ögon.
Jag hade turen att ha en bra omgivning. Underbara syskon och bra chefer och arbetskamrater.
De har hjälpt mig.

Jag hoppas att jag inte varit för bitter i det jag skrivit. Och att det finns någon som kanske blir hjälpt av att läsa detta, precis som jag stärks av att höra om andra i samma situation.

Skall försöka återkomma framöver med det som händer i mitt liv.

"Lilla P"